Stoxe

Det är lite irriterande det här. Hade under flera års tid ett stabilt förhållande med mysiga middagar och filmer på helgerna. Trots det såg jag med avund på alla polare som hade stora fester och rände ute på stan varje helg och hade minst sagt skitkul i deras singelliv.
Jag var under den tiden ute extremt sällan, i stort sett bara någon enstaka gång när någon fyllde år och det anordnades fest. Då blev det dessutom mest att man tog det lugnt ute och hölls sig ifrån dansgolv och sånt. Var en "duktig" kille som inte ens kastade en blick på andra tjejer i respekt (eller rädsla?) för vad flickvännen skulle säga och tänka.
Mina 5 kanske bästa år i livet för party spenderades istället mest framför gameshows, familjeunderhållningsprogram och filmer. Oftast efter att tillagat & intagit en finmåltid tillsammans i godan ro. I stort sett alla fredag och lördagskvällar såg likadana ut. Missförstå mig inte nu, det är romantiskt det med, men kanske blev man vuxen för tidigt. Kanske borde jag försökt att vara singel lite längre. Men kärlek är svårt att styra över.

Nu är det långa förhållandet slut sedan ett drygt år tillbaka. Ett något kortare och ett antal dejter har passerat däremellan fram tills idag. Men jag har fått "prova på" singellivet i stort sett varje helg, det är mycket få helger jag stannat hemma själv. Men det har ändå inte riktigt varit samma sak under året. Mina vänner har inte längre själva varit singlar. De har alla hittat någon att älska och umgås med och många fester och gemensamma utgångar har därmed uteblivit. Istället har de suttit hemma på helgkvällarna och ätit romantiska middagar och umgåtts medans man själv har haft fullt sjå att hitta någon som vill hänga med ut på stan en sväng. Allt det här känns faktiskt rätt surt.
Det hade varit bra mycket bättre om slumpen gjort så att alla kunnat ligga i fas med varandra lite bättre och varit singlar samtidigt och leva samboliv samtidigt. Men jag vet att det är en utopi.

Det kändes ändå lite enklare förrut när man hade någon, då var man aldrig helt ensam även om man kunde vara lite avundsjuk på kompisarna. Nu är det svårare, man är fortfarande avundsjuk på kompisarna men nu är man helt ensam istället. Då hjälper det föga att man ofta får höra "fan man skulle varit singel", "se alla fördelarna", "tänk att få bestämma allt själv utan bråk" och så vidare.... Helger i all ära men när man sätter sig i soffan på måndagskvällen och inte har mer än en kudde att krama om känns det jävligt tomt.

Gräset kanske inte alltid är grönare på andra sidan, men kan man inte se till att det iaf är jämnlångt?